Sent ska syndarna vakna.

Det skrivs mycket om Caroline af Ugglas these days. Kan ju bero på att det är Melodifestival. Jag hatar Melodifestivalen men tycker det är kul att Caroline är där och representerar en annan sida av det musikaliska sverige. Den sidan som mer tilltalat mig än den där vanliga schlagerskiten.

Caroline af Ugglas är lixom inget nytt fenomen. Men man skulle kunna tro det om man lyssnar på hur snacket går på stan. Typ; "F*n vad cool hon är!" och "Hon har ju gjort en Janis Joplin skiva på svenska!"
Jag har läst och hört liknande uttryck ett antal gånger nu och börjar tröttna rejält. Som sagt, hon har varit med ett tag. Och Joplin på svenska skivan kom för över två år sedan, närmare bestämt 31 jauari 2007. Jag vet, för jag köpte den då när den releasades och spelade sönder den, dygnet runt, under hela våren och sommaren.
Så hallå lixom, liite sent att vakna nu va' och komma med upplysningar om att skivan är bra. Det kunde jag talat om redan 2007! Men då hade Caroline å andra sidan aldrig varit med i melodifestivalen och det är kanske vad som krävs för att gemene man ska vakna.
Skrämmande.

I kväll ska jag hejja på Caroline men kolla sändningen...nah, knappast!

Vad hände?!

I går var det sol och vår.
Nu, värsta snöstomen. Ville inte ens gå ut och ta en bild så det fick bli från köksfönstret.
F*n.

Hänt sen senast.

Och det är en del.

Kanske just därför som jag inte visat mig här.
Eller kanske för att jag känner att det här lilla spacet i bloggvärlden är inne på sista versen. Nya tider väntar och nya tidsfördriv (citat Winnerbäck för den som inte hajjar) och jag saknar både lusten och den röda tråden att fortsätta här. Men, snart kommer det nog bli läge att starta upp nåt nytt, lite mer tematiskt och inte lika spretigt, ointressant och typ dött som här.

Hursom.
Vi börjar med det lilla.

Jag har efter många om och men klippt mig. Mycket. Säkert en sisådär 20 centimeter. Och det skulle blivit mer egentligen men grejen var den att jag skulle på mitt farmors aktningsvärda 94-års kalas och fick fullkomlig panik över mitt långa svarta gravidrufs. Så, jag irrade in till stan klockan typ 13.00 en lördag och hetsade in i salong efter salong för att hitta nån som kunde utföra en ilklippning på mig. Lyckades till slut men hade då så bråttom innan kalaset att jag inte hann förklara hur jag egentligen ville ha håret. Så det blev bara en anfådd uppmaning som lät; Klipp av skiten bara!
Och så blev det. Fick även reda på att jag inte får färga håret i mitt tillstånd, bara göra slingor. Hur kul är det då, not. Men men, nån dag när jag har mer tid ska jag se till att ha en inbokad tid så jag kan få det som jag vill och ok då, i brist på annat får jag väl be dem slänga i lite slingor oxå.


Jag har oxå haft ett himla meck med folk, nära och kära runt omkring som har det rent skit. Helt oberoende av varandra. Samtidigt som jag i båda fallen är arg och besviken på personerna i fråga så står de mig så nära att jag måste acceptera, svälja och stötta. Men det tar energi, lust och ork. Men man kan inte svika när nån har sitt livs helvete. Och på gott och ont ska nog alla inblandade vara glada att jag är gravid. Mitt annars så heta temperament är numera väldigt soft, annars vete fasen hur stöttande jag hade varit... Det scenariot vill jag nog helst inte tänka på alls så jag lämnar det...

Och så det största stora;
Vi ska flytta. Till landet. Till en gård med ladugård och uthus och en egen väg och med kossor utanför köksfönstret!
Och hur detta gick till är mer eller mindre en slump.
Vi kollade först på ett hus på andra sidan vägen från vårt framtida boende. En vanlig villa fast på landet, dömysig men utan ladugård, uthus, egen väg eller kossor utanför fönstret. Jag tänkte hyra in häst hos grannen och kände mig nöjd med det. Övertalade jag mig själv. Tills vi var i en budsituation där läget började bli allvarligt. Då blev jag skraj och erkände att jag lurade mig själv. Inte så fördelaktigt.
Sen kom jag på att en arbetskollega nämnt nåt om nåt hus som kanske skulle säljas... Från en dag till en annan så stod vi där på gårdsplanen och bara kände att shit, this is it! Detta var en vecka sedan. Då kunde vi bara kolla utvändigt för invändigt är uthyrt. I lördags fick vi tillgång till det invändiga och det var verkligen it! Så till påsk flyttar vi! Snabba puckar men fasen så skönt det känns. Så rätt!

Så, jag antar att det i framtiden kan bli ett nytt bloggplace som kommer handla om vårt nya liv på landet, renovering (för det kommer behövas kan jag lova), vår efterlängtade lilla knodd, hundarna och alla djur jag ska köpa, överst på listan står höns;)!

I tilläg kan nämnas att jag jobbat som en gnu och haft fullt upp i största allmänhet. Men den här veckan har jag varit ledig. Behövligt och välförtjänt. Tror nog jag tar en day off i morgon oxå. Använder nämligen tiden till att packa inför flytten, och det är inte gjort i en handvändning om man bor i ett stort hus med plats för allt som jag nödvändigtvis ska samla på mig.

Så är det!

Vikten av givande bekantskaper.

En mycket trevlig människa jag träffar på via jobbet har även hon ett jobb. Hon jobbar på ett städföretag och tillbringar två dagar i veckan på ett företag som tillverkar godis. Ett av de större i sverige skulle jag nog våga påstå. Till följd av detta får hon i bland nästan löjliga mängder godis som hon inte ens med en riktigt god vilja kan äta upp vare sig själv lr tillsammans med familj och vänner.

Så, när hon frågade godisgrisen moi om jag ville ha "lite" kolor och klubbor så var ju svaret givet. Självklart vill jag ha gratis godis! Godis är gott och gratis ännu godare, som bekant!

Men.
När hon nån dag senare kommer in med en stor svart sopsäck full med kolor och klubbor (de låg alltså i stora plastpåsar inne i själva sopsäcken, annars hade det ju varit lite äckligt och suspekt...) insåg jag att detta skulle skapa problem. Jag cyklar till jobbet, varje dag i ur och skur. Iofs alltid iförd en hyfsat stor svart-orange HD-ryggsäck men inte fasen får x antal kilo godis plats i den, dessutom skulle det bli för tungt att frakta hem allt på en gång.
Så jag delade upp leveransen i lagom stora portioner. Första dagen var jag tvungen att stanna till hos syster med familj och lämpa över några kilo fruktkolor för min rygg hade aldrig klarat sig ända hem.

Nästa dag packade jag ner lite mindre och klarade mig ända hem.
Och i går tog jag det sista, en megapåse med klubbor.
Så nu sitter jag här med ett skrämmande antal klubb-pinnar på soffbordet och en svedd tunga. Överkonsumtion av salta prylar brukar ju resultera i svedd tunga, vilket vän av ordning säkert vet vid det här laget. Men jag är ingen vän av ordning och äter ju normalt inte annat än choklad så det kunde ju inte veta!

Att det kanske är ett straff för att jag blev lite gniden och inte ville dela med mig av innehållet i den svarta säcken till mina kollegor låter jag bli att spekulera i. Men de facto så gömde jag säcken längst in och bakom en massa skit uppe på ett torkskåp...

En dag av kontraster.

Ledig idag.
I bland måste man vara det för att få livet att funka helt enkelt.

I morse, ultraljud.
Jag frågade om hon som kletade gegga min mage och sen även scannade den om hon kunde kolla upp vad det är för kön som sprattlar runt. Jag är nyfiken och skulle inte störa mig det allra minsta av att veta om det är en liten han lr hon som finns inne i mig. Tvärtom, det vore ytterst fördelaktigt.
Men se näääh då, de kunde hon minsann inte se. Sa hon innan hon knappast ens börjat kollen. Jag blev sur och bestämde mig för att hon inte skulle skrivas upp på listan över trevliga människor på min personliga mödravårdcentral. Och om inte jag har helt fel så kan de visst se vilket kön det är, fast de inte har som policy att systematiskt kolla efter just könet under en undersökning. Och det kunde hon ju inte veta innan, om hon skulle komma att se en liten snopp lr avsaknaden av en dito!
Jag känner mig lurat och förd bakom ljuset på ett högst irrtiterande sätt.
Men, jag fick iaf reda på att huvudet är 4 centimeter och lårbenen 2.2 centimeter, inte i närheten av lika intressant om ni frågar mig!

Sen en tur i stan. Köpt present till L som fyller väldigt moget på måndag.

Snart, nästa aktivitet som innebär ett utvecklingsamtal på gymnasiet. Snacka kontrast. Ena stunden UL på sitt ännu ofödda barn, i nästa stund sittandes med sin förstfödde som numera kan titulera sig gymnasist.

Det är ju inte utan att jag måste säga att livet är händelserikt!

Det är bara att inse.

#1. Att jag nu är inne på mina sista jeans som går att knäppa. Och vilken tur att jag ändå haft ett enda par som inte är supersmala, utan lite mer baggy. Just att inse att jag from. nu inte kommer att kunna ha jeans på ett bra dag känns tungt. För jag är hyfsat övertygad om att Miss Sixty inte tillverkar mamma-jeans. L påpekade att det faktiskt finns mamma-jeans på tex HM....yeah, right, kanske inte riktigt min bag. Jag vägrar gå omkring i "blåa byxor" från den kedjan. Skulle hellre tillbringa resten av graviditeten i mina Hello Kitty plysch-mysbyxor!
(och för att inte bli feltolkad i min fixering så bör kanske tilläggas att jag tidigare i mitt liv jobbat med just jeans, och sånt sitter i lixom.)

#2. Att jag som aldrig egentligen gillat semlor, för andra gången i mitt liv anser att semlor under graviditet tydligen är ett livsnödvändigt måste.

#3. Att jag för första gången i mitt liv tycker att lakrits är gott.

#4. Att jag inte gillar kaffe längre.

#5. Att det på torsdag är dax för ultraljud och efter det så kanske jag kan få tummen ur och berätta att jag är gravid för nära och kära och andra berörda.


Typ så är läget just nu.
Just punkt nr. 5 är ett mysterium. Jag är en "hemlige-Arne". Jag har nån slags fobi för att berätta. Kanske för att jag är rädd att nåt ska hända innan det är hyfsat safe. Men nu är jag ju i vecka 17! Kidzen vet, och några få utvalda, men den stora massan, inklusive familjen, svävar fortfarande i ovisshet.
Men efter torsdag så....måste jag!

Nu handbolls VM under en filt i soffan, snorig och halvkass i största allmänhet.

Sugen...

Thailand

New York

Sitter och rensar lilla kameran, som ibland får agera turist-kamera, från dess bravader 2008. Det är ju inte utan att det börjar rycka lite i mina rese-nerver. Minns inte vilka regler som gäller när man ska ut och flyga i välsignat tillstånd. Minns däremot att det var ett himla flygande och farande under de bägge tidigare graviditerna, med diverse transportmedel. Antar att reglerna ändrats en del sen sist, det är ju ett tag sedan nu. T.o.m så länge sedan att det då ansågs normalt att ha en rök-avdelning på planen..hua hemska tanke!

Ska nog ta en titt på flygbolagens hemsidor och kolla. Måste ju passa på så vi får iaf en tur nånstas innan det är "försent"!

Sen ska jag ta en avsnitt av House.

Sen, ta hand om tvätten.

Men efter det, då bara måste jag ge mig iväg och handla...