Vikten av givande bekantskaper.

En mycket trevlig människa jag träffar på via jobbet har även hon ett jobb. Hon jobbar på ett städföretag och tillbringar två dagar i veckan på ett företag som tillverkar godis. Ett av de större i sverige skulle jag nog våga påstå. Till följd av detta får hon i bland nästan löjliga mängder godis som hon inte ens med en riktigt god vilja kan äta upp vare sig själv lr tillsammans med familj och vänner.

Så, när hon frågade godisgrisen moi om jag ville ha "lite" kolor och klubbor så var ju svaret givet. Självklart vill jag ha gratis godis! Godis är gott och gratis ännu godare, som bekant!

Men.
När hon nån dag senare kommer in med en stor svart sopsäck full med kolor och klubbor (de låg alltså i stora plastpåsar inne i själva sopsäcken, annars hade det ju varit lite äckligt och suspekt...) insåg jag att detta skulle skapa problem. Jag cyklar till jobbet, varje dag i ur och skur. Iofs alltid iförd en hyfsat stor svart-orange HD-ryggsäck men inte fasen får x antal kilo godis plats i den, dessutom skulle det bli för tungt att frakta hem allt på en gång.
Så jag delade upp leveransen i lagom stora portioner. Första dagen var jag tvungen att stanna till hos syster med familj och lämpa över några kilo fruktkolor för min rygg hade aldrig klarat sig ända hem.

Nästa dag packade jag ner lite mindre och klarade mig ända hem.
Och i går tog jag det sista, en megapåse med klubbor.
Så nu sitter jag här med ett skrämmande antal klubb-pinnar på soffbordet och en svedd tunga. Överkonsumtion av salta prylar brukar ju resultera i svedd tunga, vilket vän av ordning säkert vet vid det här laget. Men jag är ingen vän av ordning och äter ju normalt inte annat än choklad så det kunde ju inte veta!

Att det kanske är ett straff för att jag blev lite gniden och inte ville dela med mig av innehållet i den svarta säcken till mina kollegor låter jag bli att spekulera i. Men de facto så gömde jag säcken längst in och bakom en massa skit uppe på ett torkskåp...